Grattis till mig.
Tänk att äntligen fick jag körkort också.
Hur skönt som helst. Blev ju plötsligt lite panikmycket jag behövde det. För när jag bodde i Stockholm var de ju inte direkt något jag hade behov av att ha men nu jäklar.
Var så sjukt nervös när jag började köra. Men när jag var i gång och kände att de ju gick hur bra som helst, gick inte sämre att köra bara för att det var någon annan än min trygga körskolelärare bredvid mig. Så då släppte de lite. Men skakningarna i benen tog lång tid innan de gick över då han sa att jag var godkänd. Halleluleja moment.
Så rädd och nervös var jag.
så koncentrerad var jag.
så glad blev jag. fast Per var inte med.
Hur skönt som helst. Blev ju plötsligt lite panikmycket jag behövde det. För när jag bodde i Stockholm var de ju inte direkt något jag hade behov av att ha men nu jäklar.
Var så sjukt nervös när jag började köra. Men när jag var i gång och kände att de ju gick hur bra som helst, gick inte sämre att köra bara för att det var någon annan än min trygga körskolelärare bredvid mig. Så då släppte de lite. Men skakningarna i benen tog lång tid innan de gick över då han sa att jag var godkänd. Halleluleja moment.
Så rädd och nervös var jag.
så koncentrerad var jag.
så glad blev jag. fast Per var inte med.
No, there's nothing That I wouldn't do To make you feel my love
Dessa beslut.
Som egentligen var helt klara. Inte en tvekan. Planerna var uppbyggda och längtan var så stor.
Men sedan kommer verkligheten ifatt.
Är det smart, har jag egentligen råd, tid, eller ork?
Men att slitas mellan vilja och vad som är smartast för tillfället är svårt.
Vart jag än hamnar så älskar jag lika mycket.
Vart jag än hamnar har jag den finaste pojkvännen.
Men ibland måste man påminna sig om de fina, underbara stunderna. De kittlande lyckliga stunderna.
Det är lätt att fastna för hårt i de jobbiga.
Som egentligen var helt klara. Inte en tvekan. Planerna var uppbyggda och längtan var så stor.
Men sedan kommer verkligheten ifatt.
Är det smart, har jag egentligen råd, tid, eller ork?
Men att slitas mellan vilja och vad som är smartast för tillfället är svårt.
Vart jag än hamnar så älskar jag lika mycket.
Vart jag än hamnar har jag den finaste pojkvännen.
Men ibland måste man påminna sig om de fina, underbara stunderna. De kittlande lyckliga stunderna.
Det är lätt att fastna för hårt i de jobbiga.
jag gör vad jag kan
Det känns som att se mitt hus brinna ner. Utan att ha makt till att göra något för att rädda det. Se hur all trygghet och värme brinner ner till aska.
Det är lika lätt att rasera som ett korthus. En liten knuff eller ett för kraftigt andetag rasar allt.
Men det är fel. Så väldigt fel.
Men ändå. Det är så det känns, jag känner mig maktlös. Hur mycket jag än hoppar, skriker, gråter, river mig i håret så slutar det inte brinna. Så känns maktlösheten.
Man är starkare än vad man tror, hör man överallt. Har även jag sagt. Har jag tyckt att jag har bevisat för mig själv flera gånger. Jag tror plötsligt att det är tvärtom, att jag är svagare. Men det är också fel. Måste vara.
Det är bara så att en ond cirkel är svår att bryta. Ett staket med taggtråd är svårt att ta sig över. Men man kan.
Så det så.
Det är lika lätt att rasera som ett korthus. En liten knuff eller ett för kraftigt andetag rasar allt.
Men det är fel. Så väldigt fel.
Men ändå. Det är så det känns, jag känner mig maktlös. Hur mycket jag än hoppar, skriker, gråter, river mig i håret så slutar det inte brinna. Så känns maktlösheten.
Man är starkare än vad man tror, hör man överallt. Har även jag sagt. Har jag tyckt att jag har bevisat för mig själv flera gånger. Jag tror plötsligt att det är tvärtom, att jag är svagare. Men det är också fel. Måste vara.
Det är bara så att en ond cirkel är svår att bryta. Ett staket med taggtråd är svårt att ta sig över. Men man kan.
Så det så.
som en elektrisk chock genom skelettet.
Jag jobbar så på att få bort misstänksamheten. Att förlåta. Att glömma. Att göra samma sak igen.
Men den här gången för att verkligen se ett resultat. För att den här gången tror jag verkligen på ett resultat. För jag vet att det är så värt det. Men det är omöjligt än att helt få bort oron och klumpen i magen, svartsjukan. Jag måste lugna mig själv för att inte brista ut i de utbrott som jag tyvärr kan få, och jag har massor att lugna mig med.
Alla fina ord, de mjuka pussarna i nacken jag vaknade av i fredagsmorse, den varma och trygga famnen, leendet, blicken, blicken från de finaste ögonen i världen.
Jag är skör, och förbannat konstigt vore det ju om jag inte vore.
Men jag har en person som älskar mig så högt, och jag älskar denne lika högt. Jag blir som nyförälskad när jag tänker på alla små fina saker, fina ord, fina händelser. Känner mig 13 igen. Pirriga känslan man fick bara av att hålla någon i handen, och fundera på om man kanske kanske skulle våga pussas. Skillnaden är väl nu att jag är 21 och det är känslor som rotat sig så mycket djupare än de oskyldiga men så söta förälskelserna i tidiga tonåren.
Jag vet att jag kan skatta mig lycklig som känner såhär och har någon som besvarar mina känslor.
Jag sitter på tåget ännu än gång påväg hem från stockholm. Jag har jobbat, färgat mitt hår ljust brunt. Och packat, flyttpackat. Allt jag har kvar i Stockholm ligger nu i lådor, sista september ska jag vara utflyttad och första oktober hoppas vi på att få flytta in i en lägenhet som jag och Per kan bygga till vårt egna hem.
Men den här veckan kommer jag att leva i resväska, vet ännu inte hur jag kommer att sova, vilka nätter och vart. Men det löser sig. Jag ska iallafall jobba på mitt nya fina jobb i Sundsvall. Det kommer vara komplicerat såhär tills jag klarat körkortet. Skrivningen är klarad, jag önskar att dagarna till körningen kunde gå snabbare och att jag hade haft den tidigare efter skrivningen. Men nu är det såhär.
Nu ska jag sluta skriva så förbannat mycket.
Men den här gången för att verkligen se ett resultat. För att den här gången tror jag verkligen på ett resultat. För jag vet att det är så värt det. Men det är omöjligt än att helt få bort oron och klumpen i magen, svartsjukan. Jag måste lugna mig själv för att inte brista ut i de utbrott som jag tyvärr kan få, och jag har massor att lugna mig med.
Alla fina ord, de mjuka pussarna i nacken jag vaknade av i fredagsmorse, den varma och trygga famnen, leendet, blicken, blicken från de finaste ögonen i världen.
Jag är skör, och förbannat konstigt vore det ju om jag inte vore.
Men jag har en person som älskar mig så högt, och jag älskar denne lika högt. Jag blir som nyförälskad när jag tänker på alla små fina saker, fina ord, fina händelser. Känner mig 13 igen. Pirriga känslan man fick bara av att hålla någon i handen, och fundera på om man kanske kanske skulle våga pussas. Skillnaden är väl nu att jag är 21 och det är känslor som rotat sig så mycket djupare än de oskyldiga men så söta förälskelserna i tidiga tonåren.
Jag vet att jag kan skatta mig lycklig som känner såhär och har någon som besvarar mina känslor.
Jag sitter på tåget ännu än gång påväg hem från stockholm. Jag har jobbat, färgat mitt hår ljust brunt. Och packat, flyttpackat. Allt jag har kvar i Stockholm ligger nu i lådor, sista september ska jag vara utflyttad och första oktober hoppas vi på att få flytta in i en lägenhet som jag och Per kan bygga till vårt egna hem.
Men den här veckan kommer jag att leva i resväska, vet ännu inte hur jag kommer att sova, vilka nätter och vart. Men det löser sig. Jag ska iallafall jobba på mitt nya fina jobb i Sundsvall. Det kommer vara komplicerat såhär tills jag klarat körkortet. Skrivningen är klarad, jag önskar att dagarna till körningen kunde gå snabbare och att jag hade haft den tidigare efter skrivningen. Men nu är det såhär.
Nu ska jag sluta skriva så förbannat mycket.
