genomskinligt grå blir jag utan dina andetag.

För ett år sedan kom du till mig för första gången.
Stod du utanför min dörr med väskan och gitarren, lite svettig efter att ha gått alla trappor upp istället för att ta hissen. hade ett litet leende på läpparna, gav mig en snabb lite osäker kram.
För ett år sedan var vi på bio tillsammans för första gången. Kysste varandra med 3Dglasögon för första gången. Låg vaken alldeles för länge om nätterna när jag skulle upp till skolan. Pratade borta en hel film och mer därefter, och bara var.
Var bara vi.
Utan en aning om vad det skulle leda till eller vad vi skulle gå igenom tillsammans under loppet av ett år. Utan någon större förhoppning eller tanke på att det ett år senare fortfarande skulle vara bara vi. Och kunde inte ens drömma om hur fint det skulle kännas och vara. Hur lycklig du skulle göra mig, eller att vi skulle bygga upp något som vi har byggt upp det här. Inte en aning om att jag skulle känna så starkt som jag gör nu.
Då var allt nytt och ovisst.

Nu är jag så otroligt glad över att det är som det, att det blivit som det blivit. Att vi är som vi är.
Att vi nu ett år senare kan skratta åt dom som skrattade åt oss för ett år sedan.

Imorgon är det ett år sedan du kom hit och vi spenderade våra första dagar tillsammans.
Det är fint att du också kommer hit imorgon.
Älskar dig hjärtat.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0