jag gör vad jag kan

Det känns som att se mitt hus brinna ner. Utan att ha makt till att göra något för att rädda det. Se hur all trygghet och värme brinner ner till aska.
Det är lika lätt att rasera som ett korthus. En liten knuff eller ett för kraftigt andetag rasar allt.
Men det är fel. Så väldigt fel.

Men ändå. Det är så det känns, jag känner mig maktlös. Hur mycket jag än hoppar, skriker, gråter, river mig i håret så slutar det inte brinna. Så känns maktlösheten.

Man är starkare än vad man tror, hör man överallt. Har även jag sagt. Har jag tyckt att jag har bevisat för mig själv flera gånger. Jag tror plötsligt att det är tvärtom, att jag är svagare. Men det är också fel. Måste vara.
Det är bara så att en ond cirkel är svår att bryta. Ett staket med taggtråd är svårt att ta sig över. Men man kan.

Så det så.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0