Linnea

Jag jobbar så på att få bort misstänksamheten. Att förlåta. Att glömma. Att göra samma sak igen.
Men den här gången för att verkligen se ett resultat. För att den här gången tror jag verkligen på ett resultat. För jag vet att det är så värt det. Men det är omöjligt än att helt få bort oron och klumpen i magen, svartsjukan. Jag måste lugna mig själv för att inte brista ut i de utbrott som jag tyvärr kan få, och jag har massor att lugna mig med.
Alla fina ord, de mjuka pussarna i nacken jag vaknade av i fredagsmorse, den varma och trygga famnen, leendet, blicken, blicken från de finaste ögonen i världen.
Jag är skör, och förbannat konstigt vore det ju om jag inte vore.
Men jag har en person som älskar mig så högt, och jag älskar denne lika högt. Jag blir som nyförälskad när jag tänker på alla små fina saker, fina ord, fina händelser. Känner mig 13 igen. Pirriga känslan man fick bara av att hålla någon i handen, och fundera på om man kanske kanske skulle våga pussas. Skillnaden är väl nu att jag är 21 och det är känslor som rotat sig så mycket djupare än de oskyldiga men så söta förälskelserna i tidiga tonåren.
Jag vet att jag kan skatta mig lycklig som känner såhär och har någon som besvarar mina känslor.

Jag sitter på tåget ännu än gång påväg hem från stockholm. Jag har jobbat, färgat mitt hår ljust brunt. Och packat, flyttpackat. Allt jag har kvar i Stockholm ligger nu i lådor, sista september ska jag vara utflyttad och första oktober hoppas vi på att få flytta in i en lägenhet som jag och Per kan bygga till vårt egna hem.
Men den här veckan kommer jag att leva i resväska, vet ännu inte hur jag kommer att sova, vilka nätter och vart. Men det löser sig. Jag ska iallafall jobba på mitt nya fina jobb i Sundsvall. Det kommer vara komplicerat såhär tills jag klarat körkortet. Skrivningen är klarad, jag önskar att dagarna till körningen kunde gå snabbare och att jag hade haft den tidigare efter skrivningen. Men nu är det såhär.
Nu ska jag sluta skriva så förbannat mycket.